Amalgamförsök på barn


Den 19 april släpptes en nyhet som fick stort genomslag. Den prestigetunga Journal of the American Medical Association (JAMA) publicerade två studier på barn som efter slumpvis fördelning hade fått sina tänder lagade med antingen amalgam eller kvicksilverfritt material. Syftet var att följa barnens utveckling och hälsotillstånd under en längre tid.

 

När grupperna med respektive utan amalgam jämfördes kunde man inte finna några statistiskt signifikanta skillnader. Detta resultat kunde sedan erbjudas till nyhetsmedia världen runt. I Sverige togs det förvisso emot som en viktig nyhet av radio, TV och tidningar. En PR-framgång för odontologiska intressen skulle man utan tvekan kunna säga, men hur är det med den vetenskapliga halten?

 

Tandläkarprofessorn Björn Klinge gav försiktigt positiva kommentarer i radio, medan professor Maths Berlin var klart kritisk. Den sistnämnde är en mycket erfaren medicinsk kvicksilverforskare av internationell klass.

 

 

Originalarbetena
Artiklarna kan hämtas på nätet:

http://ff.org/centers/csspp/library/co2weekly/20060421/20060421_05.pdf

http://www.mercurypolicy.org/new/documents/JAMA1784.pdf

 

I den förstnämnda studien deltog 534 barn i USA, i den andra 507 portugisiska barn i Lissabon. Den senare studiens uppläggning har diskuterats i en artikel 2002 (http://shorl.com/gitipryhufrygri) där man kan se att det fanns vissa problem att välja ut lämpliga barn. Bland annat skulle deltagarna ha ett icke tillgodosett behov av tandvård, vilket givetvis kan snedvrida urvalet.

 

Av artikeln om den amerikanska studien framgår att de 534 deltagarna har sållats fram ur en mycket stor grupp (5116 barn). De barn som faktiskt studerats kan alltså inte alls utgöra ett representativt urval. Det är inte heller ett nödvändigt krav, men osäkerheten i tolkningarna av resultaten ökas naturligtvis.

 

 

Litet material, besvärande bortfall
Antalet deltagande barn kan verka betryggande stort, men är det dessvärre inte alls. Endast varannan deltagare får ju amalgamfyllningar. Det problem som ska studeras liknar hög grad biverkningar av läkemedel, där man vet att människor reagerar mycket olika, och att det är en minoritet som är känslig nog att få mer bekymmersamma biverkningar. Hade det handlat om ett läkemedel som endast prövats på drygt 500 personer skulle det vara självklart att sökandet efter dess biverkningar knappt hade börjat! I de aktuella studierna fanns också ett ganska stort bortfall (c:a 15%) från uppföljningen.

 

 

Amalgam och odontologins historia
Amalgam har använts som tandfyllnadsmaterial under mer än 150 år. Man kan tycka att så lång erfarenhet borde ha givit en viss uppfattning om biverkningarna. Till amalgamfrågans egenheter hör dock att man än i dag brukar förneka att detta starkt kvicksilverhaltiga material skulle ha andra biverkningar än rent lokala sådana, i munhålan.

 

Odontologins historia och utveckling är starkt förknippade med amalgamet, och en omvärdering av detta material ur säkerhetssynpunkt skulle åtminstone tidigare ha kunnat få oöverskådliga konsekvenser för professionen.

Så mycket är klart att amalgamet inte särskilt ofta kan ha biverkningar som uppträder akut efter tandläkarbesök. Det hade ju omöjliggjort fortsatt användning redan på 1800-talet. Mer kroniska och ”ospecifika” tillstånd som utvecklas någorlunda långsamt är en annan sak. Vi vet också hur lätt sådant kan skyllas på något annat än tandfyllningarna.

 

 

Kritiska kommentarer i USA

IAOMT i USA ställde upp med ett väl förberett pressmaterial inför publiceringen av barnstudierna:

http://www.iaomt.org/documents/RELEASE%20-%20Ethics_complaints.pdf.

Man uppmärksammade särskilt de etiska problem som var uppenbara när barn på detta sätt används för forskning med ett giftigt fyllningsmaterial. En rubrik:

 

Studies didn’t obtain informed consent, were “designed to fail”

to detect mercury fillings’ long-term effects on young children

 

Bland annat har de föräldralösa och fattiga barnen i Portugal och deras vårdnadshavare inte alls informerats om att amalgam innehåller kvicksilver, som kan medföra risker:

http://www.iaomt.org/articledetails.cfm?artid=339 .

En särskild utredning påvisar bristerna i formulären för informerat samtycke:

http://www.toxicteeth.org/Critique-CACF.pdf .

Boyd Haley har skrivit en utmärkt kommentar som Bioprobe lagt ut på sin hemsida:

http://www.bioprobe.com/ReadNews.asp?article=95 .

En starkt kritisk skrivelse från IAOMT riktad till flera inblandade universitet kan hämtas via http://www.iaomt.org/articledetails.cfm?artid=339 .

 

 

Särintressen tillgodoses
Redan på förberedelsestadiet gav de här studierna upphov till skeptiska kommentarer. Ett ”negativt” utfall kunde förutspås, och var kanske som IAOMT antyder ett önskemål från första början. Den här sortens studier har mycket stor betydelse i den ständigt pågående kampen mot amalgamets kritiker.

 

ADA, det mäktiga amerikanska tandläkarförbundet, tog redan 2002 ut ett förskott på undersökningsresultatet vid ett kongressförhör, se följande lilla nyhetsnotis: http://shorl.com/gegrihorytabe .

 

Den norska tandläkartidningen publicerade nyligen en ganska tam presentation av studierna under rubriken ”Amalgam kan fortsatt benyttes til barn”,

http://www.tannlegetidende.no/pls/dntt/pa_dtd m.xpnd?vp_seks_id=199436&b_start=1

 

 

Märkliga slutsatser

I den portugisiska studien lyder slutsatserna så här:

In this study, children who received dental restorative treatment with amalgam did not, on average, have statistically significant differences in neurobehavioral assessments or in nerve conduction velocity when compared with children who received resin composite materials without amalgam. These findings, combined with the trend of higher treatment need later among those receiving composite, suggest that amalgam should remain a viable dental restorative option for children.

 

Man gör alltså statistiska gruppjämförelser när man i stället borde leta efter enskilda barn som faller ur ramen efter att ha exponerats för amalgam. Det är ju så det vanligen är med biverkningar: enstaka individer är känsliga och reagerar påtagligt medan majoriteten är tämligen oberörd. Detta "on average" i slutsatserna är mycket talande!

 

 

Gå som katten kring het gröt

Det finns sedan länge beprövade och välfungerande metoder för att spåra upp och bedöma biverkningar av läkemedel. Det märkliga är att dessa inte används som förebilder när tandläkare i olika länder bygger upp biverkningsregister.

 

Nyckeln till en bedömning av sambandsfrågan är om en reaktion försvinner eller minskar efter att exponeringen upphört. Motsvarande händelse på dentalmaterialens område är naturligtvis om avlägsnandet av ett misstänkt material ger symtomlindring, så kallad saneringseffekt.

Det är på något sätt ofrånkomligt att använda sig av sådan information om man verkligen vill veta hur det ligger till. I odontologiska biverkningsregister tycks man aldrig göra det, utan andra metoder improviseras, som har mycket svagare bevisvärde och sällan ökar vår kunskap.

 

Man kan undra varför det går till så, och jag har mycket svårt att tro att det beror på ren okunskap. De aktuella undersökningarna på barn är exempel på att stora mängder av forskningspengar som vore värda ett bättre öde ibland används för att producera "negativa studier", som sedan får fylla en uppgift inte olik den som sandsäckar har vid hotande översvämning.

 

Med forskning har sådant inte mycket att göra. Det vore en verklig välgärning om allt försvar av amalgamet äntligen kunde fås att upphöra!

 

Docent Per Dalén