Brevet från helvetet

  

2010-10-26

 

När jag skriver det här pågår räddningen för fullt av de instängda gruvarbetarna i San José-gruvan i norra Chile. Deras öde och räddning har väl knappast undgått någon. I vart fall inte massmedia. Mängder av journalister har vallfärdat till Chile för att följa själva finalen av räddningsaktionen.

 

När delar av guld- och koppargruvan rasade den 5 augusti och gruvarbetarna blev instängda mer än 600 meter ner under marken då såg det inte särskilt ljust ut för dem. De hade ingen chans att ta sig upp själva. Ovanför marken befarade de flesta efter ett par veckor att gruvarbetarna var döda. Men räddningsarbetarna fortsatte sökandet genom borrningar och lyckades den 22 augusti få napp när någon av gruvarbetarna fäste en lapp på ett av borren som hade trängt igenom. På lappen fanns det glädjande beskedet att alla gruvarbetarna var vid liv.

 

Fram till den här tidpunkten hade de instängda levt på två teskedar tonfisk och ett halvt glas med mjölk varannan dag. Man kan gott tänka sig att grottan var fylld av dödsångest.

 

Ett intensivt räddningspådrag dras vid den här tidpunkten igång. Experter av många slag kallades in för att säkerställa att räddningsaktionen i alla avseenden skulle bli framgångsrik. Genom flera mindre borrhål har man lyckats ge de instängda förnödenheter av olika slag för att hålla dem vid liv. Under räddningsarbetet verkar man sedan inte ha lämnat något åt slumpen.

 

Avancerad borrteknik har varvats med genomtänkt psykologi. Ett extremt säkerhetstänkande har varvats med omfattande medial uppmärksamheten. Utländska experter har varvats med oroliga anhöriga. Önskan och strävan om att få se ett lyckligt slut har varit en gemensam drivkraft för alla.

 

 

Enorma kontraster


Gruvarbetarna har befunnit sig i en extremt svår situation där de har varit totalt beroende av hjälp från andra människor för att ta sig levande ut ur gruvan. De behövde desperat den hjälpen och de fick den.

 

Nu är inte gruvarbetarna de enda i världen som har befunnit sig i en mycket svår situation. Långt ifrån alla får någon hjälp alls. Man kan lugnt konstatera att det råder enorma kontraster mellan hur gruvarbetarna i Chile har hanterats och tagits om hand jämfört med hur de amalgamskadade hanteras och tas om hand inom vården i Sverige idag.

 

 

Här är några av kontrasterna: 

 

1.  Gruvarbetarna fick kvalificerad hjälp på alla plan av mycket professionella experter. 

 

– Amalgamskadade får ingen hjälp alls av vården. De professionella experterna inom vården vänder istället allt för ofta ryggen åt de amalgamskadade.


2. Satsningen för att rädda gruvarbetarna var enorm och kostade mångmiljonbelopp.

 

– Om du är eller blir amalgamskadad får du i regel ordna och betala allt själv.


3. Media har satt enormt fokus på räddningsaktionen vilket också har bidragit till att alla i räddningspersonalen verkligen ansträngde sig och gjorde sitt bästa. Omkring 2 000 journalister har bevakat räddningsinsatsen. Det innebär omkring 60 journalister per varje gruvarbetare! Omkring en miljard människor världen över har följt räddningsaktionen via media.

 

– När det gäller de amalgamskadade är det få journalister som vill skriva något, antingen p.g.a. att chefredaktören säger nej till den typen av artiklar. Orsaken kan då vara att chefredaktören och någon eller några av ortens tandläkare sitter med i samma hemliga orden eller annan intresseorganisation. Men det kan också vara så att de journalister som tidigare har skrivit om amalgamskadade blev så nerringda av människor ute i landet som mår dåligt och via journalisten söker hjälp eller vill berätta hela sin historia. Mer än en journalist har förmodligen slutat skriva om hur amalgamskadade får kämpa sig till sitt tillfrisknande bara av den anledningen.


Den som är amalgamskadad kan vara glad om några anhöriga orkar följa kampen om att få återfå hälsan igen. Nu är det väl också så att få amalgamskadade skulle vilja ha 60 journalister hängandes efter sig under saneringen och knappast heller en miljard TV-tittare som med bävan och nyfikenhet följer utvecklingen. Men amalgamproblematiken skulle definitivt må bra av att media generellt lyfter fram problemen betydligt mer.


4. Gruvarbetarna går från en helt anonym tillvaro till att bli världskända genom det trauma de har gått igenom. Mångmiljonserbjudanden väntar dem redan nu från TV-bolag och andra sammanhang. En del av dem kanske aldrig behöver ta ett vanligt jobb igen.

– Som amalgamskadad är det förmodligen bara några få som vet om det helvete du står i eller går igenom. När du har tagit dig igenom den värsta persen tycker du nog själv att du är värd Nobelpriset i medicin. Dessvärre kommer du inte att få det, men däremot får du förmodligen en förbättrad hälsa igen, men förmodligen också en tom plånbok.


5. Från början trodde man att det skulle ta fram till jul innan gruvarbetarna kunde räddas. Processen har dock skyndats på och räddningen kom redan i mitten av oktober. 

 

– Om du är amalgamskadad och har hoppats på att samhället och vården per automatik skulle skynda på processen om att ge de drabbade vård har du nog redan upptäckt att vi istället måste jobba hårt för att komma framåt.


6. Gruvarbetarna har ägnat sig yrkesmässigt åt att utvinna metaller ur gruvan.

 

– Den som är amalgamskadad ägnar all sin kraft och ork åt att bli av med metaller ur sina tänder och då särskilt tungmetallen kvicksilver. Metaller som ironiskt nog en gång i tiden har utvunnits från andra gruvor.

 


En gemensam beröringspunkt


7. Gruvarbetarna har sannolikt svetsats samman rejält genom det som har hänt. De har stöttat och uppmuntrat varandra. 

 

– Här har de amalgamskadade och gruvarbetarna en gemensam och betydelsefull beröringspunkt. Många har under sin kamp fått nya vänner som också är drabbade och som stöttar och uppmuntrar varandra mitt i eländet.

 

 

Som ett brev från helvetet


Amalgamskadefonden vill vara en länk mellan helvetet som den som är amalgamskadad står i eller går igenom - och de styrande politiker som har möjlighet att besluta om en räddningsaktion. Vi vill fungera som gruvarbetaren som satte dit lappen på borret och som därigenom ger besked till arbetarna ovanpå jorden att de amalgamskadade lever men de måste få hjälp för att ta sig ur sin svåra situation.

 

 

Den politiska spelplanen har klarnat


Det svenska valet är nu över för den här gången. Utmattade politiker och valarbetare har förhoppningsvis hittat några extra vilodagar efter den 19 september. Tempot kan emellanåt vara omänskligt för många politiker, det vet jag efter en hel del kontakter med dem.

 

Vi vet nu hur spelreglerna ser ut på det politiska planet de närmaste fyra åren och det innebär att vi direkt sätter igång med aktiviteter för att diskutera vidare med politikerna om de insatser som måste komma för att de amalgamskadade skall få vård.

 

 

Sofistikerade fiender bland riksdagspolitikerna


Ett dilemma vi har är att vi vet att det finns sofistikerade fiender även bland riksdagspolitikerna. Men vi vet i stora drag vilka dessa är och de politiker som är på vår sida är betydligt fler. Möjligheterna överväger med andra ord svårigheterna.

 

 
Fortsätt stöd Amalgamskadefonden


Det tar alltid tid att förändra stora och kontroversiella problem i samhället. Amalgamproblemen är inget undantag och det som är helt avgörande är att vi inte ger upp.


Vi fortsätter att bearbeta den process som vi har dragit igång mellan Socialdepartementet och Sjukvårdsrådgivningen om behovet av information till allmänheten. Vi kommer också att gå vidare med andra insatser bland politikerna för att uppmärksamma dem om att de amalgamskadade snarast måste få hjälp och vård.


Vi behöver ditt trogna stöd för att kunna gå vidare. Vår ekonomi är svag. Vi är i stort behov av både små och stora gåvor. Sätt in din gåva på Amaglamskadefondens Plusgiro 90 07 65 - 9 idag.
Med ett stort tack på förhand!

 

 

För ett amalgamfritt Sverige
 
Thomas Karlsson
Generalsekreterare