Staffans liv förändrat!

 

 

Idag mår 45-årige Staffan Ek bra. Han är gift, har två livliga döttrar och en son. Han arbetar för fullt som datatekniker hos Husqvarna. Men livet har inte alltid sett så lovande ut. Innan han 1988 tog ut amalgamplomberna ur munnen hotade en framtid som sjukpensionär.

 


1982, 15 år gammal, blev Staffan Ek plötsligt sjuk.

 


- Sommaren var varm och jag hade jobbat hårt hos grannbonden. Men jag trivdes utmärkt med långa tunga dagar. Ända tills kraften plötsligt tog slut. Jag trodde att jag hade fått spysjukan.

Jag hade ont i magen och blev matt, säger Staffan.

 

 

 

Sängliggande i månader

 

Men efter några dagar piggnade Staffan till igen och åkte på ett läger. Det första han gjorde där var att köra handen genom fönsterrutan på en husvagn. Efter stelkrampssprutan, som innehöll kvicksilver, och 6-7 stygn i handen var ingenting sig likt längre. Under drygt tre månader kunde Staffan knappt ta sig upp ur sängen.

  

 

- Om jag var något så när pigg tog jag moppen och körde en kilometer. Sedan var det stopp, jag orkade inte längre.

 

 

 

Konstiga symtom

 

Staffan fick konstiga symtom. Hade ont i magen och var väldigt trött. Han kunde sova upp till 20 timmar per dygn och var ändå trött.

  

 

- Jag trodde livet tog slut. Jag skulle precis börja fyraårigt tekniskt gymnasium. Hur gärna jag än ville vara frisk, vinglade jag fram. Jag orkade vara i skolan en dag, men fick ta igen mig tre dagar i sängen efteråt.

 

 

Trots många undersökningar hittade läkarna inget fel på Staffan. Mot sin vilja skickades han vidare till psykolog, som avrådde honom från gymnasiestudier. Men Staffan gav sig inte.

 

 


Bättre av selen

 

Staffan kämpade sig igenom några mycket tunga år.

 

 

- Ibland var jag så trött när jag kom till skolan att jag spydde. Jag fick använda all min energi för att klara av skolarbetet. Jag hade revanschlust, säger Staffan.

 

 

Under tredje året i gymnasiet kom Staffans mamma på idén att Staffan skulle äta selen.

 

 

- Det gick en månad och jag märkte att någonting nytt hände. Jag blev klarare i huvudet. Mitt gamla jag började återvända. Mina betyg förbättrades betydligt under en termin. På kvällarna efter skolan orkade jag till och med greja med en gammal Saab.

 

 


Kopparamalgam

 

Nu började man inom familjen koppla ihop olika händelser. Staffan hade varit kärnfrisk under hela sitt liv fram till sommaren 1982, utom en period som sexåring. Då sattes 5-7 kopparamalgam-plomber in i hans mjölktänder. Kopparamalgamet innehåller 67 procent kvicksilver, 1,5 procent kadmium och resten kopar.

 

 

Ännu i början av 70-talet ansågs kopparamalgamet vara bra eftersom det höll nere kariesframfarten. Inga bakterier överlevde i närheten av de giftiga metallerna. Metallerna löses nämligen extremt snabbt upp i denna amalgamform, som numera är förbjuden.

 

 

Staffan gick på förskolan vid den här tiden och började må väldigt dåligt efter att han hade fått sina kopparamalgamfyllningar. Han orkade inte leka längre utan satt i ett hörn och hade ont i huvudet. Efter en tid tappade dock Staffan sina mjölktänder som var fyllda med kopparamalgam och hälsoproblemen klingade successivt av.

 

 

Andra gången Staffan blev dålig var i samband med stelkrampssprutan som även den innehöll kvicksilver. Han hade innan dess också fått ett antal vanliga amalgamfyllningar i sina tänder. 

 

 

- Mamma tvingade mig en tid senare att genomgå amalgamsanering. Hon hade fått misstankar om att mina symtom kanske berodde på överkänslighet mot amalgam.

 

 


Krampanfall

 

När den tredje plomben togs ut fick Staffan ett krampanfall en vecka innan skolavslutningen. Hans lyckosamma fisketurer hade fått honom att äta för många gäddor. (Gäddor innehåller metylkvicksilver).

 

 

Staffan blev sämre igen och ville att tandläkaren skulle dra ut alla tänder. Han orkade inte längre. Han var bara 20 år och läkarna ville sjukpensionera honom. Någon familj eller ett vettigt jobb var inte att tänka på.

 

 

- Läkarna trodde inte att jag var fysiskt sjuk utan ville ha in mig på psyket. Sjukskrivningen fick jag fixa själv med Försäkringskassan.

 

 


Sista plomben

 

Den 30:e maj 1988 tog Staffan ut sista plomben (all sanering gjordes utan skyddsåtgärder). Inte förrän i september piggnade han till, och då kunde han börja studera på högskolan i Borås.

 

 

Livet började återvända för Staffan. Till en början var Staffan ovan vid hur det var att inte ha konstant magont, huvudvärk och att inte bli trött vid minsta ansträngning.

 

 

- Sjukdomen hade blivit en del av mitt liv och jag trodde att jag aldrig skulle få leva normalt.

 

 


Efter saneringen: krävande men roligt att jobba!

 

När Staffan gick ut från högskolan fick han ett krävande jobb. Han reste ofta utomlands.

 

 

- Jag hade upp till 107 timmars arbetsvecka - och orkade. Det kändes fantastiskt. Mina föräldrar och syskon som hade trott på mig fick också sin belöning. Utan dem hade jag inte orkat kämpa mot alla läkare som inte trodde på mig, säger Staffan, som sedan hösten 1988 varit fullt frisk och arbetsför och nu dessutom också är lycklig småbarnspappa.

 

 

- Det är verkligen full rulle nu, säger en glad Staffan. Han som läkarna ville sjukpensionera när han var 20.

 

 

- Vad hade det kostat samhället? undrar Staffan.