Vägen till Helvetet och Tillbaka

 

2012-04-27

 
Berättelsen nedan är stark och framfördes av Minna Blom vid firandet av Årets Politiker mot Amalgam  den 16 april 2012. Bland de som lyssnade fanns Socialminster Göran Hägglund.
 
Här är Minnas berättelse:     

 

Precis innan Thomas Karlsson från Amalgamskadefonden ringde och frågade vad jag ville ha för rubrik till detta anförande så sa min 19-åriga son till mig:
-Jaså, ska du dit o prata om Helvetet?


Jag vet inte när det hela började,
kommer ihåg perioder i min ungdom med huvudvärk och migrän.
Men jag vet att vägen till Helvetet började hösten 2008.
Jag hade nyligen pluggat klart till miljöingenjör och fått en provanställning på en miljökonsultbyrå:

 

Tappar orden när jag läser och skriver,
förstår inte längre vad chefen säger
En kollega knackar på kontorsdörren och säger att kaffet är klart
Kaffe? Vad fan är kaffe för något? Jag har då ingen aning...
Jag är så trött, som en urlakad disktrasa
gråter mig till sömns om nätterna
Står vid datorn på kontoret i åtta timmar och funderar på hur jag ska få igång den
är så rädd att chefen ska upptäcka att det är vad jag gör om dagarna
Måste verkligen ha den här anställningen
har länge tagit tokiga ekonomiska beslut
betalar lånen med nya lån
Tappar vänner, känner mig så ensam
DETTA ÄR ETT VANSINNE

 

Jullovet kommer
Jag orkar inte längre upp ur sängen
orkar inte klä på mig
Sitter i en fåtölj i vardagsrummet dagarna i ända
Kortisolet har börjat bränna i mina leder
som tjock brännande men ändå iskall sirap
BLYTUNG
Hatar när solen lyser
Gråter mig genom dagarna
Hoppas att barnen inte ska se vilket vrak jag har blivit
Jag är så rädd
livrädd
Katastoftankarna avlöser varandra
Jag förstår inte
Jag orkar inte


HELVETET ÄR ATT VAKNA VARJE MORGON
OCH INTE FÖRSTÅ VARFÖR JAG ÄR KVAR HÄR


Hamnar på psykakuten
kortisolet ökar
hjärnan kokar
Kroppen tar till dess mest grundläggande system:
Flight Fight Freeze
när du inte kan fly så försvarar du dig
när du inte kan försvara dig så fryser du fast
som när djur leker döda
Jag kan varken röra mig eller tala
Fast i min egen kropp
sitter jag som en dräglande gummigubbe
bland en massa främmande människor som pratar om mig

VARFÖR FATTAR NI INTE?
VARFÖR FATTAR NI INGENTING?
JAG VILL INTE
JAG VILL INTE LEVA LÄNGRE
FÖR DET GÖR SÅ ONT
Det gör så djävla ont...

Efter 6 veckors vistelse på psyk
skickas jag hem med diverse antidepressiva tabletter
och desto fler biverkningar


"Du kan ju inte ta livet av dig, du måste ju tänka på barnen!"
MEN DET ÄR JU PRECIS DET JAG GÖR???
De måste ju ha det så mycket bättre utan mig...


En hjärnridå skymmer
mina tankar allt mer
försöker hålla fast dem
skriker ut min ångest
i skogen
där bara träden hör
Ligger i snön
medan djävlarna sliter sönder mitt inre

En serietidningsfrekvens
har tagit över mitt sinne
varje ruta är en tusendels sekund
i svartvitt
Den absurt sköna känslan
att låta mitt huvud explodera
mot fronten på en långtradare som dundrar fram på landsvägen
Det underbara smärtsamma klimaxet
som åstadkoms
när fronten spränger sönder min hjärna i dess minsta substansdelar
för att sedan ersätta allt med
totalt mörker
stillhet
tomhet och lugn
en liten stund
SEDAN BÖRJAR ALLT OM PÅ NYTT IGEN
I två veckor tid pågår detta oavbrutna malande i min hjärna


Att handla
Väl i affären slår alla intryck emot mig
LJUD LJUS FÄRGER MÄNNISKOR
Allt blir som på kinesiska
Jag glömmer vad jag ska handla
Om jag skriver en inköpslista så kan jag ändå inte läsa den
...för jag förstår inte Kinesiska...
Den här gången ska jag bara köpa 2 liter mjölk
Vid mjölkdisken så räknar jag vad två liter mjölk kostar
sedan räknar jag småpengarna jag har med mig för att se om de räcker
det är mina sista pengar den här månaden.
När jag räknat pengarna så har jag glömt bort hur mycket mjölken kostar
så jag börjar om på nytt med att räkna hur mycket två liter mjölk kostar
men sen har jag ju hunnit glömma hur mycket pengar jag har med mig
så jag räknar om och om igen
tills jag finner mod att gå fram till kassan och betala.
Men framme vid kassan är det kö så jag hinner börja fundera på om pengarna verkligen räcker
så jag går tillbaka till mjölkdisken för att räkna hur mycket 2 liter mjölk kostar
och sedan räknar jag om småpengarna räcker
men jag tappar pengarna på golvet.
Plockar upp pengarna
och börjar räkna dem igen
men sen orkar jag inte mer
så jag går hem utan mjölk.


Spelar harpan på datorn
håller ångesten i schack
dämpar katastrofkänslorna
Tiden rinner iväg
mellan mina fingrar
Jag lever nu i en värld jag inte längre känner igen
Har fått ännu en diagnos:
Depersonalitetssyndrom
vilket betyder att man är som ett ufo på en främmande planet
Datorn frågar: -Vill du spela igen?
Jag är så där äckligt tillmötesgående och kan aldrig säga nej
så jag trycker på "Ja"
och spelar för tusende gången denna dag
och nästa och nästa
i månader


Jag har fått Alzheimer minst
eller är det kanske Afasi?
Jag kommer inte längre ihåg vad som är vad
Jag ska läsa för min yngsta dotter
Hon är dyslektiker och får läsläxa varje dag
Det står "farfar" i texten
jag läser "mormor"
försöker igen:
Fa fa fa ffffff
Orden tar slut
kan inte ens läsa längre
FAN
tar min tillflykt till toaletten och låser dörren innan
Panikångestattackens krampanfall får mig att yla som en hund
Min dotter kommer och lägger en nallebjörn utanför toalettdörren
Den natten somnar jag med armarna krampaktigt runt en nalle


De säger att jag är utbränd
men jag förstår inte varför även de fysiska funktionerna avtar en efter en
kissar på mig
elektricitet i hjärnan
knytnävsstora blodklumpar rinner ur mig 7 dagar i veckan
synen dunklas av skuggor
någon har hamrat in en istapp i mitt huvud
fryser och svettas
ögonen rinner
ett metallband spänns åt runt min panna
tandköttet blöder
muskelryckningar
hjärndimma
blåsor i munnen
yrsel
stora mjällflagor i hårbotten
känner mig så smutsig
ständigt skitig


Får på nätet kontakt med en före detta tandsköterska
Hon vet vad det är för fel på mig
för hon har haft samma symptom
Jag försöker förstå
Har så svårt att ta in information
Det tar mig en halv dag att skriva två meningar på datorn
för varje ord måste vara korrekt
måste kontrolleras noga så det verkligen blir rätt ord
får inte stavas fel
Jag är så fruktansvärt trög i hjärnan
Men tänk om?
De har sagt att jag är sjuk för att jag har stressat
och i så fall är det ju mitt fel att jag är så här sjuk
men tänk om det inte är mitt fel?
En förgiftning?
En kvicksilverförgiftning
Jag måste hitta en tång,
måste dra ut de här djävla tänderna ur munnen NU innan jag blir GALEN


Finner Amalgamskadefondens Hemsida
Orkar inte läsa
förstår inte vad det står
Får kontakt med deras Generalsekreterare Thomas
Han försöker förklara,
talar om för mig att det finns ett bidrag att söka från Landstinget för amalgamsanering
ger mig tips om bra tandläkare

Väl hos tandläkaren
försöker jag följa tandsköterskans instruktioner
hur jag ska stå i röntgenapparaten
men min hjärna kan inte förstå kinesiska
så jag bryter ihop som ett litet barn inför personalen

Tandläkaren säger att bidragsansökan
även måste fyllas i av en läkare
jag mejlar tio stycken
men ingen av dem vill hjälpa mig
trots Socialstyrelsens rekommendationer

Jag tar mig till vårdcentralen
läkaren där säger bestämt att
kvicksilverförgiftning tror hon då inte på!
Eftersom jag har så många psykiska symptom
så skickar hon mig på skikt röntgen av hjärnan
för det kan ju vara en tumör
hon skickar mig till gynekologen
till ögonläkaren
på röntgen av ryggen
för hon förstår inte
sambandet
Jag håller hårt i Socialstyrelsens papper om hur hon ska bemöta mig
som amalgamförgiftad patient
Medan jag är livrädd att hon ska skicka mig tillbaka till psykakuten


Tandläkaren ringer
hon är nog lika förvånad som jag
Landstinget har beviljat bidraget!
(det året var jag en av ca 100 i hela Sverige som lyckades få bidraget beviljat)
Vid andra saneringstillfället
tar tandläkaren bort en amalgamplomb innehållande koppar
plötsligt känns det som om jag kan flyga!
Självmordstankarna flög sin väg i tandläkarstolen
jag känner mig äntligen lite glad igen
Veckan efter storhandlar jag i en affär
väl framme i kassan har jag räknat att allt ska komma att kosta
1987 kronor jämnt!

Min sista panikångestattack fick jag samma dag som jag fyllde 40 år,
en vecka senare sanerades det sista amalgamet bort ur min mun
nu, ett och ett halvt år senare
har jag fått anställning som vikarierande kriminalvårdare
Idag är jag så stolt och glad över att min hjärna fungerar
Jag är så tacksam över all hjälp jag fick från Amalgamskadefonden och bidraget från landstinget
Min önskan idag är att fler ska kunna få chansen till ett bättre liv genom att få ekonomisk hjälp att sanera sina tänder
Idag är jag lugn och trygg i mig själv,
Idag vet jag att jag inte längre behöver vara rädd varken för att dö eller för att leva

 

Minna Blom, före detta amalgamskadad