Fria radikaler och amalgam

 

 

Så här påverkas du av amalgam
- om kvicksilveramalgam och fria radikaler

 

Av med dr Magnus Nylander

 

 

Introduktion: Fria radikaler, antioxidanter och oxidativ stress

 

Våra vävnader utsätts ständigt för cellskadande oxidativ stress från kemiskt reaktiva toxiska fria syreradikaler och andra kemiskt aktiva former av syre. Några procent av det syre som omsätts i den normala cellomsättningen bildar alltid skadliga fria syreradikaler.

 

För att balansera och minska oxidativ stress samt därmed bidra till att förebygga onaturligt snabbt åldrande och sjukdom, krävs ett välfungerande antioxidativt försvar som består av både i kroppen producerade ämnen och av utifrån tillförda näringsämnen. Därtill finns en mängd viktiga naturliga cellskyddande antioxidativa växtämnen eller antioxidanter. Flavonoider och karotenoider utgör viktiga stora grupper av starkt färgade växtämnen där många visat samverkande cellskyddande antioxidant funktioner.  

 

 

 

Visste Du att syre är farligt?

 

Förbränningen i cellerna kräver syre för att fungera och är därför ständigt beroende av syre som tagits upp från inandningsluften. Syret transporteras bundet till de röda blodkropparnas hemoglobin med blodet ut till alla kroppens celler. Syret är dock som ett tveeggat svärd - samtidigt som det är livsnödvändigt så är det giftigt.

 

Vid förbränningen i cellerna kommer några procent av det omsatta syret att omvandlas till giftiga former av syre eller fria syreradikaler. Den typ av fri radikal som primärt bildas är superoxidradikalen. Cellförbränningen är alltså inte perfekt - den har ständigt ett litet läckage av skadliga former av syre, små lättrörliga för cellerna mycket giftiga fria syreradikaler. Hade människan inte utvecklat ett mycket effektivt skydd mot syrets giftiga effekter hade människosläktet snart dött ut.

 

 

 

Fria radikaler kan skada cellerna

 

Elektroner vill normalt förekomma parvis i atomer och molekyler. Fria radikaler har en eller flera ensamma eller opariga elektroner, som gör dem extremt reaktionsbenägna och som kan leda till vävnadsskadande kedjereaktioner.  Man kan säga, att en fri radikal jagar andra molekyler, i syfte att stjäla en elektron.

 

 

Om den fria radikalen lyckas stjäla en elektron, kommer den i jämvikt och utgör inte längre någon fri radikal. Den bestulna molekylen har då istället blivit en fri radikal, som i sin tur försöker stjäla en elektron från andra molekyler i våra vävnader. Därigenom har en vävnadsskadande kedjereaktion kommit igång, som om den inte stoppas ställer till svårare cellskador ju längre den pågår.

 

 

Fria radikaler kan skada alla delar av cellerna, inklusive DNA där våra arvsanlag finns. I värsta fall blir skadorna bestående och leder till fel i den genetiska koden. När enzymer som reglerar olika biokemiska reaktioner skadas får det olika återverkningar i cellernas ämnesomsättning. Cellernas fosfolipidrika eller fettrika cellmembran angrips allra lättast. Det beror på att de innehåller stora mängder fleromättade fettsyror med känsliga kemiska dubbelbindningar och därmed lättåtkomliga elektroner.

 

 

Vid angrepp av fria radikaler, som inte hejdas, kommer cellmembranen att härskna (peroxideras) och bilda giftiga ämnen

(peroxider) som om de inte elimineras leder till bildning av mer fria syreradikaler och ännu giftigare ämnen (aldehyder). Cellmembranet kan förlora sin elasticitet och mängder av cellfunktioner kan påverkas, bl.a. in- och utflödet av nödvändiga ämnen. Detta såväl som andra fria radikalskador kan påverka cellfunktionerna dramatiskt.

 

 

I blodet kan bl.a. det s.k. "onda LDL-kolesterolet" angripas och härskna. Något som enkelt sagt gör det härskna LDL-kolesterolet mer benägenhet att fastna på kärlväggarna där det uppfattas som främmande kroppar.

 

 

Särskilda immunförsvarsceller innesluter (fagocyterar) det härskna LDL-kolesterolet men klarar inte att "smälta" LDL-kolesterolet och dör. Det har då bildats s.k. skumceller som utgör en grogrund till kärlförträngande plack som med tiden mineraliseras och hårdnar. Parallellt frisätts kaskader av inflammationsskapande ämnen som leder till kärlinflammationer och i långa loppet ofta svår hjärt-kärlsjukdom.

 

 

 

Påverkar immunförsvaret

 

Det finns flera typer av fria syreradikaler och den allra farligaste är en extremt kemiskt reaktiv radikal som kallas hydroxylradikalen. I kroppen bildas också andra kemiskt reaktiva former av syre bl.a. singlettsyre och peroxider, som kan snabbt ingå i kemiska reaktioner med främst fritt  järn och koppar som resulterar i nya fria syreradikaler av värsta sort, d.v.s. hydroxylradikalen.

 

 

Som ovan nämnts utgör superoxidradikalen den typ av fri syreradikal, som ständigt bildas vid kroppens naturliga och nödvändiga omsättning av syre.

 

 

En annan produktion av fria syreradikaler har dock vissa viktiga normalt avgränsade funktioner. Fagocyter (speciella immunförsvarsceller) suger åt sig stora mängder syre för att producera fria radikaler och andra aktiva former av syre, som avdödar inneslutna (fagocyterade) främmande inkräktare som virus, bakterier, svampar och cancerceller. Samtidigt frigör fagocyterna också kaskader av fria radikaler till sin omgivning.

 

 

Vid kroniska inflammationer leder detta till vävnadsskador och en ond cirkel av nya inflammatoriska reaktioner. Vid exempelvis den autoimmuna sjukdomen ledgångsreumatism är en ökad oxidativ stress en direkt orsak till skador i leder med omgivande vävnad.

 

 

 

Alla behöver antioxidanter

 

Utan ett ständigt skyddande antioxidativt försvar skulle vi inte kunna överleva i vår syrerika miljö. Hur sunt man än lever, utsätts våra vävnader ständigt för giftiga fria syreradikaler och andra skadande syreföreningar, främst nämnda peroxider.

 

 

En bil utan rostskydd rostar snart sönder, på grund av syrets angrepp. Populärt uttryckt motsvarar vårt antioxidativa försvar en bils rostskydd. Det antioxidativa försvaret utgör ett inre ?rostskydd?, som hejdar syrets oxidativa skadeverkningar.

 

 

En första försvarslinje eller del av det antioxidativa försvaret utgörs av tre samverkande enzymer. Mangan- och zink/kopparberoende superoxiddismutas (SOD), järnberoende katalas och selenberoende glutationperoxidas (GSH-PX)[1].

 

 

SOD reglerar och påskyndar en till naturen trög kemisk reaktion, som effektivt undanröjer en viss typ av fri syreradikal (superoxidradikalen). Då bildas giftig väteperoxid, som elimineras med hjälp av selenberoende glutationperoxidas (GSH-PX) och i någon mån av katalas. Samarbetet mellan dessa tre enzym har en enorm kapacitet.

 

 

Begränsningen är att det endast kan eliminera en radikaltyp, nämligen superoxidradikalen. För att dessa nödvändiga enzymer ska kunna fungera så behöver de alltså vara ?mättade? med spårelementen zink, mangan, koppar, järn och sist men inte minst selen.

 

 

 
"Fria radikaljägare"

 

Andra delar av det antioxidativa försvaret som klarar av att eliminera andra radikalformer utgörs av vad vi kan kalla "fria radikaljägare". En del sådana ämnen kan kroppen själv tillverka medan vi tillför en mängd andra med näringsintaget. Två viktiga exempel på näringsämnen som utgör centrala antioxidanter är vitamin C och vitamin E (olika tokoferoler). Antioxidanterna fungerar i princip så, att de kan donera elektroner och därigenom utsläcka fria radikaler, utan att själva omvandlas till farliga fria radikaler.

 

 

Olika antioxidanter samverkar och brist på ett enda antioxiderande vitamin, spårelement eller vissa kroppsegna antioxidanter, gör därför vårt antioxidativa försvar sämre. Exempelvis utgör E-vitamin en viktig fettlöslig utsläckare av fria radikaler. När reducerat E-vitamin utsläckt en fri radikal, blir E-vitaminet oxiderat och inaktivt (det har bildats en tämligen harmlös E-vitaminradikal).

 

 

E-vitaminet kan bli reparerat av bl.a. C-vitamin, som då själv till stor del blir förbrukat. Nytt C-vitamin måste då tillföras med födan. Det antioxidativa försvaret är i första hand anpassat till att hejda syrets angrepp vid den naturliga energiproducerande ämnesomsättningen.

 

 

En förutsättning för det antioxidativa försvarets kontinuerliga, nödvändiga och skyddande effekt, är att vi alltid får i oss tillräckligt med antioxidanter med näringsintaget som kompletterar antioxidant enzymer och andra antioxidantämnen som kroppen själv bildar.

 

 

Våra växter utsätts för kraftig oxidativ stress genom fotosyntesen som kräver solljus och frisätter stora mängder syre. Växtvärldens antioxidantskydd utgörs av nämnda stora grupper av vattenlösliga bioflavonoider och fettlösliga karotenoider. Vissa grupper av dessa har visat särskilt kraftfulla antioxidantfunktioner och att de också fungerar i människokroppens vävnader.

 

 

Med miljö och livsstil utsätts människan för mängder av olika och alltfler faktorer, som belastar kroppen med oxidativ stress. Orsakerna är naturligtvis till stor del individuella och ger i flera avseenden olika effekter. En gemensam effekt är dock att de ökar bildningen av fria radikaler, som på lång sikt har betydelse för åldrande, hälsa och utvecklingen av sjukdomar.

 

 

 

Detta kan påverka dig negativt

 

Ökad oxidativ stress föreligger exempelvis vid för hård fysisk träning, psykisk stress, läkemedel, inflammationer/inflammatoriska sjukdomar och miljöfaktorer, bl.a. rökning, alkohol, UV-ljus, radioaktiv strålning och tungmetaller.

 

 

Det är väl etablerat att kvicksilver ökar den oxidativa stressen. Amalgamfyllningar utgör den största enskilda exponeringskällan för kvicksilver i vår befolkning (WHO 1991, Weiner & Nylander 1996).

 

 

Dagens forskning pekar på att av oxidativ stress orsakade cellskador är en starkt bidragande orsak till utvecklingen av en rad åldersrelaterade och/eller degenerativa sjukdomar, bl.a. katarakt, reumatoid artrit, demenssjukdomar och hjärt-kärlsjukdom.

 

 

För att skapa en balans mellan angrepp (fria radikaler) och försvar (antioxidanter) och därmed bidra i arbetet till att förebygga sjukdom är det dels angeläget att minska faktorer som ger ökad oxidativ stress, dels att söka stärka det antioxidativa försvaret och skapa balans mellan angrepp och försvar (Cadenaz & Packer 1996).

 

(ovanstående övergripande populärvetenskapliga introduktion till ämnesområdet fria radikaler och antioxidanter bygger till delar på  tidigare översiktsarbeten av Magnus Nylander 1993 och 1998)

 

 

 

Kvicksilver från amalgamfyllningar

 

Kvicksilverånga (oladdat kvicksilver i ångform) frisätts ständigt från alla amalgamfyllningar. Ångan är lömsk då den varken syns, smakar eller luktar. Frisättningen av kvicksilverånga ökar i samband med belastning på amalgamfyllningarna, bland annat när man tuggar och borstar tänderna.

 

 

Ungefär hälften av kvicksilverångan följer med inandningsluften ner i luftvägarna och lungorna. Cirka 80 procent av denna kvicksilverånga tas upp i lungorna och går ut i blodomloppet. I blodet löser sig detta (kemiskt oladdade) kvicksilver och distribueras ut till kroppens alla vävnader.

 

 

På grund av att denna form av kvicksilver är mycket fettlöslig, kan kvicksilvret lätt tränga igenom cellmembranen och därmed in i cellerna. På samma vis tränger det igenom skyddande vävnadsbarriärer och når bland annat in till hjärnan och till fostret hos gravida kvinnor. Fram till detta stadium, har kvicksilvret inte varit kemiskt reaktivt och därmed inte utövat sin gifteffekt.

 

 

 

Kvicksilvret mycket giftigt i kroppen

 

När kvicksilvret kommit in i cellerna oxideras det snabbt, under inverkan av enzymet katalas, till kemiskt reaktiva tvåvärda kvicksilverjoner (Hg2+). Nu är kvicksilvret plötsligt väldigt giftigt. Kvicksilverjonerna agerar genom att binda sig till speciella ställen på proteiner (sulfhydrylgrupper), bland annat enzymer, som då bryts ner och förstörs. Kvicksilvret är ospecifikt i sina angrepp, vilket innebär att många enzymsystem och delar av cellerna kan drabbas.

 

 

Detta kan leda till en rad olika funktionella effekter. Vare sig man är sjuk av kvicksilver från sina amalgamfyllningar eller inte, så utsätts alla med amalgamfyllningar för en ständig inre oxidativ stress, med ökad bildning av fria radikaler i kroppens alla vävnader!

 

 

Amerikansk forskning pekar också på att kvicksilver från amalgamfyllningar ger en ständig mätbar skadeverkan på njurarna (ref). Ur biokemisk synvinkel är det alltså lätt att förstå att kvicksilverförgiftning kan ge en rad olika skadeverkningar och symtom.

 

 

Kvicksilver är en så kallad prooxidant, som medför ett ökat bildande av fria radikaler, vilket är av betydelse för kvicksilvrets toxicitet (Cantoni et al 1984, Hanson 1988, Hansen 1988, Hanson & Pleva 1991, Livardjani et al 1991, Lund et al 1991, Bansal et al 1992, Nylander 1998, Nylander 2004).

 

 

 

Vetenskapligt belagda skador

 

I en svensk-finsk preliminär studie som koordinerats av artikelförfattaren (Nylander 2004), analyserades den oxidativa stressen i blod hos fem vuxna välnutrierade försökspersoner med amalgamfyllningar. Omedelbart därefter gjordes en engångssanering (med särskild utprövad utrustning för att minimera patientens exponering för kvicksilverånga), då alla amalgamfyllningar togs bort vid ett behandlingstillfälle.

 

 

En stund därefter gjordes en ny analys av oxidativ stress (cirka fyra timmar efter den första analysen). Resultaten visade en påtaglig sänkning av det oxidativa stressvärdet hos fyra försökspersoner och en ökning hos en. En vecka senare fanns möjlighet att utföra en ny analys hos tre av försökspersonerna. Två visade en ytterligare betydande sänkning. Den tredje visade en mindre förhöjning men fortfarande lägre än det ursprungliga värdet före amalgamsaneringen.

 

 

Det finns många faktorer som kan påverka den oxidativa stressen. De förändringar av oxidativ stress som uppmätts kan normalt dock inte förklaras av miljöfaktorer eller dygnsvariationer. De går inte att dra några långtgående slutsatser av denna mindre studie, men de är i linje med att alla med amalgamfyllningar ständigat utsätts för kvicksilvrets gifteffekter på cellnivå.

 

 

Ett av flera angelägna forskningsområden är att studera oxidativ stress och olika möjliga funktionsstörningar hos amalgambärare med och utan symtom. 

 

 

Hos ärftligt känsliga personer kan kvicksilverånga dessutom utlösa olika immunologiska reaktioner, där mängder av immunförsvarsceller åstadkommer en ytterligare ökad bildning av fria radikaler.

 

 

 

Amalgamsanering kan hjälpa

 

Denna ständiga gift- eller radikalstressen från kvicksilvret, som kroppen tagit upp från amalgamfyllningar, adderas alltså till annan exponering för kvicksilver och övriga delar av den onödiga "giftkakan" som genererar fria radikaler och oxidativ stress.

 

 

Många amalgambärare sätter ett samband mellan sina amalgamfyllningar och olika symtom och sjukdomar. Vetenskap och beprövad erfarenhet har visat att många av dessa patienter har blivit bättre eller helt bra efter amalgamsanering. Detta gör naturligtvis att man måste beakta kvicksilverexponering från amalgamfyllningar med största respekt och prioritera behandlingen av amalgampatienter. 

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 


* Selen har även en indirekt antioxidativ funktion genom att kunna binda till toxiska tungmetaller, främst kvicksilver och bilda kemiskt stabila föreningar (Nylander & Weiner, 1990).