Njurskador och amalgam


 

I ett dokument från Världshälsoorganisationen, WHO (1991) om oorganiskt kvicksilver betonas bland annat att exponering för kvicksilverånga och oorganiska kvicksilverföreningar sedan länge har associerats med njurskador, både hos dem som har andra tecken på kvicksilverförgiftning, men även hos dem utan andra symtom. Vissa som har utsatts för kvicksilver i arbetet har utvecklat inflammation i njurarna (glomerulonefrit), som är ett allvarligt sjukdomstillstånd och kan få fatala följder.

 

 

Glomerulonefrit har också uppträtt hos mörkhyade personer efter det att de använt hudblekande krämer och speciella tvålar som innehåller kvicksilver (Barr et al 1973, WHO 1991).

 

 

Forskningen pekar på att denna typ av glomerulonefrit är ett resultat av ett autoimmunologiskt svar efter exponering för kvicksilver och att skadorna på njurarna kan uppträda hos dem som har en ärftlig benägenhet. Studier på djur visar också att oorganiskt kvicksilver kan medföra bland annat glomerulonefrit, som ett resultat av autoimmuna reaktioner (Aten et al 1991, Hultman et al 1994, Griem & Gleichmann 1995, Mathieson 1995, Kiely et al 1995). Dessa typer av autoimmuna reaktioner har uppstått i vissa grupper hos alla försöksdjur (råttor och andra gnagare) som prövats. Vissa djur tycks vara helt motståndskraftiga mot de relativt sett låga kvicksilverkoncentrationer som använts vid försöken. Detta visar att det finns en individuell känslighet för kvicksilver och att vissa djur alltså är genetiskt eller ärftligt mottagliga.

 

 

Tillgänglig forskning pekar på en betydande variation i känslighet också hos människan (Barr et al 1973, Sapin et al 1977, Druet et al 1978, Kazantzis 1978, Roman-Franco et al 1978, WHO 1991).

 


Vad som sker vid denna vad vi kan kalla snedtändning av immunförsvaret är att kvicksilvret påverkar de lymfocyter som deltar i regleringen av antikroppsproduktionen. Detta innebär dock inte att de bildade antikropparna riktas mot kvicksilvret, utan i stället mot kroppsegna ämnen i vävnaderna, det vill säga en autoimmun reaktion. Immunförsvaret angriper och förstör då kroppens egen vävnad. Paradoxalt nog har då det så viktiga immunförsvaret blivit farligt.

 

 

Efter det att antikropparna bundit sig till sina målorgan i kroppen bildas stora komplex av antikroppar och kroppsegna ämnen, som sedan går att påvisa i blodet, så kallade cirkulerande immunkomplex. Dessa kan sedan fastna i små blodkärl och njurarnas filtrerande system samt ge upphov till inflammationer. I njurarna leder det till specifika skador i form av glomerulonefrit och proteiner börjar läcka ut med urinen. I djurförsök har man dessutom funnit en betydande inlagring av immunkomplexen i hjärtats kärl. Vad detta kan betyda för hjärtats funktioner vet man inte. Det ligger dock nära till hands att anta att det skulle kunna bidra till utvecklingen av hjärt-kärlsjukdom. Vid olika djurförsök har det inte varit någon skillnad i autoimmunt reaktionsmönster om kvicksilvret tillförts djuren via amalgam, injektioner eller dricksvatten.

 

 

I en kanadensisk studie satte man in amalgamfyllningar på får, som fick skador i njurarnas glomeruli (där urinen renas) med en kraftigt sänkt njurkapacitet som följd (Boyd et al 1991). En möjlig förklaring till de stora skadeverkningarna hos fåren kan vara att de haft någon form av okänd immunologisk eller extrem toxisk känslighet för kvicksilver.

 


Vid ett tillfälle erhöll författaren till denna text vävnader från en avliden svensk medelålders tandläkare som använt mycket amalgam på sin klinik. Dödsorsaken var en kronisk glomerulonefrit, som lämnats utan vidare utredning. Vid kvicksilveranalyser av olika vävnader visade det sig, att alla vävnader inklusive njurarna innehöll höga halter av kvicksilver (Nylander et al 1989, Nylander 1990). En fråga är hur många glomerulonefriter som lämnas utan vidare utredning?

 

 

Anneroth och medarbetare (1992) studerade njurfunktion och immunologiska processer före och efter amalgamborttagning hos patienter med misstänkt hälsopåverkan från amalgamfyllningar. Efter borttagning av enstaka amalgamfyllningar hos varje patient fann man bland annat en sänkning av albuminutsöndringen [1] i urin och nivån av immunoglobulin E (IgE) i blodplasma. Resultaten kan indikera att det förelåg en njurpåverkan av kvicksilver från amalgamfyllningarna hos den undersökta gruppen. Denna påverkan minskade efter amalgamborttagning.

 

 

Lindqvist & Mörnstad (1996) gjorde en uppföljning av patienter som satt olika besvär i samband med sina amalgamfyllningar. De hade också genomgått undersökningar som indikerade en immunologisk påverkan (analyser av antikroppar som riktats mot kroppsegen vävnad). Alla patienter hade tidigare visat förvärrade symtom i samband med borttagning av gamla och insättning av nya amalgamfyllningar.

 

 

En grupp på 34 patienter fick alla amalgamfyllningar ersatta med kompositfyllningar av sina egna tandläkare. Ett till tre år efter amalgamborttagningen visade gruppen en statistiskt säkerställd minskad immunologisk påverkan. Två patienter hade helt normaliserade immunologiska provsvar. Nästan 60 procent upplevde en signifikant förbättring. Hos en annan grupp på femton patienter, som inte fick amalgamet borttaget, fann man inga statistiska förändringar av de immunologiska testerna.

 

 

Lindqvist & Mörnstad sammanfattade studien med att kvicksilver från amalgamfyllningar kan tänkas utlösa eller bidra till pågående immunologisk sjukdom. Man menade dock att studien i sig var otillräcklig och att det krävs flera studier för att visa vilken situation som föreligger.

 

 

Experter inom WHO har fastslagit att det inte finns någon säker nivå eller dos för kvicksilver i blod eller urin och därmed ingen fastställd noll-effektdos. Den främsta anledningen till detta är att kvicksilver kan utlösa allvarliga immunologiska reaktioner [2]. Dessa är förmodligen i första hand inte beroende av dosen, utan sannolikt främst på individens ärftliga mottaglighet. Detta innebär att man under inga omständigheter kan bortse från den ständiga kvicksilverexponeringen från amalgamfyllningar.

 

 

Ingen vet i vilken omfattning olika autoimmuna reaktioner i njurarna eller andra vävnader uppträder i befolkningen efter exponering för oorganiskt kvicksilver. Man kan också tänka sig att det kan föreligga ärftliga skillnader mellan folk i olika länder. Då en mycket stor del av befolkningen i vårt land (och många andra länder) har amalgamfyllningar och det utgör vår dominerande kvicksilverkälla, är det naturligtvis angeläget med en intensifierad forskning och bland annat i samband med amalgamsaneringar.

 

 

Även om man inte är speciellt immunologiskt känslig för kvicksilver utsätts alla med amalgamfyllningar ändå för giftiga skadeverkningar på cellnivå.

 


En ökad utsöndring av enzymet N-acetyl-beta-glukosaminidas (NAG = ett tubulärt njurenzym) visar giftverkan i njurarna, med stor känslighet.

 

 

I en omfattande amerikanskt studie undersökte Eti och medarbetare (1995) utsöndringen av NAG och kvicksilver i urin hos 100 ordinära försökspersoner, bestående av både amalgambärare (66 personer) och amalgamfria (34 personer). Amalgambärarna hade relativt sett få amalgamfyllningar (6-11 stycken) och därmed en relativt sett låg genomsnittlig tillförsel av kvicksilver till urinen (cirka 1 µg), från amalgamfyllningarna. De amalgamfria hade genomgående mycket låga halter av kvicksilver i urinen (ej mätbart – 0,6 µg/l). Resultaten visade att amalgambärarna hade en statistiskt signifikant högre utsöndring av NAG i jämförelse med den amalgamfria kontrollgruppen. Amalgambärarna utsöndrade i genomsnitt 23 (18-27) enheter (eller nm/mg kreatinin). De amalgamfria utsöndrade betydligt lägre eller i genomsnitt 16 (11-18) enheter.

 

 

Forskarna bakom studien drog följande konklusion av resultaten:

 

”We conclude that while people with mercury amalgam fillings have an apparent renal effect from the metal absorbed from the fillings, this effect is very small suggesting that the dose of mercury absorbed is insufficient to be a public health hazard for renal toxicity”.

 

Forskarnas konklusion innebär att människor, på grund av amalgamfyllningarna, har en pågående mätbar skadeverkan på njurarna. Forskarna anser dock att giftverkan är mycket liten och tror att detta inte har någon betydelse för den allmänna befolkningen.

 


Resultaten är emellertid viktiga och de första från en större grupp ordinära människor som pekar på att amalgamfyllningar har en ”smygande”, ständigt mätbar, skadeverkan i njurarna.

 

 

Detta visades alltså hos en grupp amalgambärare, som hade en relativt sett liten amalgambelastning och därmed en förhållandevis liten kvicksilverexponering. Eti och medarbetares resultat är helt i linje med senare studier av yrkesexponerade.

 

 

Man kan fråga sig om inte en ständig ”lågdosexponering” för kvicksilver kan bli svårare att hantera för njurarna på lång sikt! Det handlar ju om en ständig giftexponering som bland annat njurvävnaden aldrig får vila ifrån! 

Som återgetts tidigare kan kvicksilverexponeringen från amalgamfyllningar dessutom ibland resultera i mer än tiofaldigt högre kvicksilverhalter i urin (i vissa fall 30-40 gånger högre) än hos den grupp Eti och medarbetare undersökte. De skadeverkningar Eti och medarbetare visat, beror förmodligen främst på ”smygande” toxiska skadeverkningar. I en hel befolkning finns också ett okänt antal individer som har anlag för allvarliga autoimmuna reaktioner, som kan utlösas av kvicksilver.

 

 

Som återgetts tidigare kan kvicksilverexponeringen från amalgamfyllningar dessutom ibland resultera i mer än tiofaldigt högre kvicksilverhalter i urin (i vissa fall åtminstone 30-40 gånger högre) än hos den grupp Eti och medarbetare undersökte. De skadeverkningar Eti och medarbetare visat, beror förmodligen främst på ”smygande” giftiga skadeverkningar. I en hel befolkning finns dessutom en del individer som har anlag för allvarliga autoimmuna reaktioner, som kan utlösas av kvicksilver.

 

 

En mindre svensk studie (Sandborgh-Englund et al 1996) mätte NAG-utsöndringen (samt proteinerna albumin och B2 -mikroglobulin) med urin hos tio amalgambärare (13-34 amalgamytor, genomsnitt 18) före borttagningen och en, två samt 60 dagar efter borttagningen av amalgamet. Nio personer visade inga tydliga skillnader i NAG-utsöndring före och efter amalgamborttagningen. En försöksperson hade dock en påtagligt ökad utsöndring av NAG (samt också albumin och B2) och kände sig sjuk dagen efter amalgamborttagningen.

 

 

Det förefaller troligt att en ökad kvicksilverexponering i samband med borrningen i amalgamfyllningarna resulterat i en mätbar skadeverkan i njurarna. Denna försöksperson beskrevs ha cyklat långt samma dag som amalgamborttagningen utfördes och det kan också tänkas ha bidragit till den ökade utsöndringen av NAG.

 

 

Vi vet att kvicksilverånga, som inhaleras från amalgamfyllningar, sprids till kroppens alla vävnader och utövar en ständig giftpåverkan. Allt fler frågar sig vad denna ständiga kvicksilverexponering och skadeverkan kan betyda på lång sikt i njurarna och andra vävnader. Njurarna utsätts för förhållandevis mycket kvicksilver från amalgamfyllningar, men utgörs å andra sidan av en speciell typ av vävnad, så kallad parenkymatös, med en normalt sett stor reparativ förmåga. Njurarna har dessutom ett väl utvecklat försvar, främst proteinet metallothionein, mot kvicksilvrets skadeverkningar. Bortsett från en medfödd känslighet för autoimmuna reaktioner eller ”snedtändningar” i immunförsvaret så utgör hjärnan förmodligen det mest känsliga organet för kvicksilverånga. Denna består av en mycket fettrik nervvävnad som till stora delar är uppbyggd av fleromättade fettsyror som bland annat är mycket känslig för fria radikaler och förhöjd oxidativ stress.

 

 

[1] Albumin är ett stort, mycket viktigt, protein som finns i blodet och som, till cirka 80 procent, avgör blodets förmåga att hålla kvar vätska i blodbanan. Albumin transporterar dessutom viktiga ämnen till och från cellerna. När man finner en förhöjd albuminhalt i urinen pekar det på en skadeverkan i njurarna, som åstadkommit ett läckage av albumin med urinen. Immunoglobulin E utgör en typ av så kallad vävnadsantikropp, vars nivå ökar i blodet vid bland annat allergisk/immunologisk påverkan.

 


[2] Eneström och Hultman (1995) har i ett senare omfattande översiktsarbete detaljerat beskrivit hur olika former av kvicksilver, inkluderande kvicksilver från amalgamfyllningar, kan påverka immunsystemet. Vidare redogjorde de för hur andra metaller, bland annat silver som ingår i amalgam, också kan påverka immunsystemet.

 

Av med dr Magnus Nylander