Öppet brev till Finansminister Anders Borg och Socialminister Göran Hägglund:

 

Så här kan samhället spara åtskilliga miljarder varje år

 

26 juni 2009

Från den 1 juni 2009 är det av både miljö- och hälsoskäl förbjudet för tandläkarna att sätta in nya amalgamfyllningar. Anledningen till förbudet är att amalgamfyllningar till hälften består av den mycket giftiga tungmetallen kvicksilver. Debatten om amalgamförbud har pågått i årtionden och är nu över. Därmed är det dags att ta itu med de skador som amalgamet har åstadkommit.                              Finansminister Anders Borg

Foto: Pawel Flato

 

Länge trodde man att kvicksilver inte kunde komma loss från amalgam. Idag vet vi dock att giftig kvicksilverånga frigörs i varierande grad från fyllningarna. Frisättningen ökar väsentligt när man tuggar eller dricker något varmt och varje gång en amalgambärare andas in tar lungorna upp 80 % av de lömska kvicksilverångorna. Vi vet också att kvicksilver i ångform passerar alla barriärer i kroppen t ex blod- hjärnbarriären och cellmembran. När det väl kommer in i cellerna omvandlas det till tvåvärt kvicksilver som är en aktiv giftig form av kvicksilver.


 
Det tvåvärda kvicksilvret binds till de proteiner, som är cellens arbetshästar. Kvicksilvret kan då ändra proteinernas struktur vilket leder till störningar i cellens funktion. Cellproteinernas struktur bestäms av gener och då generna är olika från individ till individ kan skadeverkningarna också variera mellan individer. En inte försumbar andel av amalgambärarna kan då få svåra hälsoproblem på grund av genetisk överkänslighet mot kvicksilver. Man kan här tala om att de har drabbats av biverkningar från sina amalgamfyllningar på samma sätt som läkemedel kan ge allvarliga biverkningar.

Socialminister

Göran Hägglund

Foto: Pawel Flato     

 

Uppskattningsvis får närmare 1 procent av amalgambärarna sådana hälsoproblem. Mot bakgrund att fler än 3,5 miljoner svenskar har amalgam i munnen innebär det att uppemot 35 000 svenskar kan vara svårt sjuka av sina amalgamfyllningar. Dessa patienter har hittills varit dömda till att vandra runt i sjukvården utan att få någon hjälp.

 

Inom vården saknas idag både kunskap och dessvärre också viljan att hjälpa dessa patienter trots att de rimligen borde ha rätt till en jämlik vård. Detta gäller även andra svårdiagnostiserade sjukdomar. Det här leder till att patienterna och även många läkare blir milt sagt frustrerade. Svenska folket förväntar sig att alla medborgare skall omfattas av statligt subventionerad sjukvård. Nu är det inte så och vi måste ställa frågan till Finansministern och Socialministern om detta är ett acceptabelt sätt att hantera medborgarna?

 
Samhällskostnaden för detta olösta problem är gigantisk. Den uppskattade årliga samhällskostnaden för en heltidssjukskriven person är drygt 250 000 kr. Om 35 000 svenskar är helt sjukskrivna på grund av ohälsa som beror på kvicksilvret från deras amalgamfyllningar kan vi räkna med en samhällskostnad på 8 750 miljoner kr årligen. Ett flertal observationsstudier visar att mellan 70 och 80 % av dem som genomfört en amalgamsanering får en markant förbättrad hälsa inom några månader eller upp till något år efter avslutad saneringen. Detta visar att samhället skulle kunna spara stora pengar på att tidigt ta hand om de drabbade.

 

När förbudet mot amalgam nu äntligen trätt i kraft har vi kommit halvvägs. Det behövs nu ett strukturerat arbete för att få igång vården för de drabbade. Det finns redan en omfattande kunskap på olika håll i världen och en stor erfarenhet hos en del läkare i Sverige så behandlingen av patienter kan starta genast. Landstingen och Socialstyrelsen har konstaterat att den genomsnittliga utgiften för att amalgamsanera en person låg år 2005 på knappt 10 000 kr. I dagens penningvärde blir detta 10 863 kr. Denna kostnad lär dock inte räcka vid sanering av genetiskt känsliga personer eftersom dessa måste behandlas med särskild försiktighet. Saneringskostnaden kommer ändå att bli synnerligen blygsam i relation till kostnaden att lämna de drabbade utan vård.


För varje person som blir frisk och kan återgå till arbete sparar den offentliga sektorn in enorma pengar varje år på sjukersättningar och får dessutom ökade skatteinkomster. Belastningen på sjukvården blir också mindre. Men framför allt får patienterna och deras familjer väsentligt ökad livskvalitet.

 

Genom reglerna i Tandvårdsförordningen finns det sedan flera år tillbaka en möjlighet för patienterna att få sin amalgamsanering betald av landstingen genom högkostnadsskyddet. Det har dock visat sig näst in till omöjligt för patienterna att åtnjuta denna förmån. Många läkare har till exempel vägrat patienterna att skriva en ansökan till sitt landsting om sanering enligt högkostnadsskyddet. Besluten att ge patienterna det här stödet har också effektivt förhindrats på andra sätt i de flesta landsting. Det verkar som om landstingen hellre tar kostnaderna för att låta dessa patienter ständigt vandra runt i vården utan att få hjälp, än att bistå dem med en blygsam summa till amalgamsanering. Denna låsning är mycket olycklig för både patienten och samhällsekonomin. Konsekvensen blir att endast de människor som har gott om pengar kan bekosta sin sanering. Övriga lämnas utan hjälp.

 

Därför föreslår vi följande förändring i Tandvårdsförordningen: Ge de amalgambärare som vill gå igenom en amalgamsanering rätt till kostnadsfri vård enligt högkostnadsskyddet utan överprövning av landstingen, men med kravet att det finns ett läkarintyg om att det inte föreligger något medicinskt hinder för sanering. På detta sätt kan de olyckliga låsningar som nu råder övervinnas.

 

Vi vill slutligen också ställa frågan till Finansminister Anders Borg och Socialminister Göran Hägglund, om vilka resurser ni är beredda att satsa eller omfördela för att patienterna skall få hjälp och på så sätt städa undan denna stora och onödiga samhällskostnad?


Maths Berlin, professor emeritus i miljömedicin, ordförande i Amalgamskadefondens Vetenskapliga Råd

 

Lena Eriksson, civilekonom

 

Thomas Karlsson, generalsekreterare i Amalgamskadefonden